belson

Gata upp och gata ner. Det är mer en klyscha än något som är sant. Som om gatorna går upp och ner. Som om solen går upp och ner. Gatan var blank av morgondagg. Morgondagg. Jag vet inte vem jag är. Eller vart jag kommer ifrån. Gata upp och gata ner. Gatan var blank av morgondagg. Blank. Det var i alla fall gråmulet, som om molnen bestämt sig för att de hörde samman. Samman med himlen, med regnet och ljuset där bakom. Bakom regn väntar solsken. Bakom nästa krök ett äventyr. Men jag minns inte vart jag kom ifrån. Så jag går vidare.

Gata upp och gata ner. Som om varje gata var ett äventyr. En kvinna säljer något. Jag vill inte ha. Inte ha. Inte ha. Nej tack. Du kan ta ditt pick och pack. Och dra. Jag vill inte ha. Inte ha. Det är mer en stereotyp. Att vi skulle ha mer pengar än ni. Säger jag och känner hur jag ljuger för att det inte finns någon sanning. Ingen sanning. Så du kan lika bra ta ditt pick och pack och dra.

Gata upp och gata ner. -Hej. Jag är en ny. En annan än dom du minns. Visst minns du? -En annan som är nyförälskad i löven och i träden och i allt som är vackert i naturen. Du minns naturen? Den gröna sköna allt som rimmar simmar i dimma. Det är dimma nu. Hjälp, nu ser vi inte lägre varandra. Som i glömska - faller vi mot varandra och det är bara kroppskonturer och värmekällor. Som om vi var gjorda för varandra. Om natten. Nu känner jag ditt andetag i munnen men jag vet inte vem du är när du inte andas, när andetaget sitter på insidan av lungan och inte vill komma ut. Berättar du för mig om jag säger att vi är som gjorda för varandra. Som om min kropp längtat efter dig sen den föddes. -Men jag vet att du ljuger och det är allt som räknas inte vilka andetag vi delar, inte vilka kroppar som passar. Jag vet att inget är sant utom det jag ser när vi faller mot varandra i dimman. Som rimmar men inte när vi simmar. Hjälp jag sjunker nu.

Gata upp och gata ner. Det är nya städer. Det är nya kläder. Men ingen känner längre varandra. Det är som om vi är av olika art. Och rätt vad det var - var det någon som dog. Och gatorna står stilla och alla andas plötsligt i samma andetag. Som om ingenting är en klyscha. Som om morgondagg är allt där är kvar. Som om naturen tar oss tillbaka. Och gatorna korsar varandra, bildar sicksack mönster och tar ingen hänsyn till alla hästar och barn och hundar och korgar med frukt och människor med kjolar och sandaler och korna med målade människor på. Det är kors av det som ska skydda mot döden. Gata upp och gata ner och alltid är det någon som man inte känner, någon ny och oförändrad. Någon att dela sorgen med. Någon annorlunda.

Gata upp och gata ner. Det börjar bli en vana och jag har för länge sedan accepterat att det är en klyscha. Och vant mig vid blanka stank morgonstund. För du har guld i mun. Och i var hamn finns en hora. Men alla byxor äro dyra. Glöm mig för den jag var. För jag vet inte vem jag är. Och vart jag kom ifrån. Men nu är jag här. Här och nu det är allt vi har. Det är tröttsamt med många frågor, jag ställer några. En i taget. Vem är du? Vart kommer du ifrån? Men jag borde fråga vad vill du vad gör du här vem är du att vara en annan här och nu i allt det här vem är du att finnas till. Det var en som dog säger jag. Men dom säger bara det var massor som dog, här, där, och pekar, förra veckan. Tvåhundrafemtiotvå, men jag tror dom överdriver. Det lär man sig. Platsen är oansenlig som en gata, vilken som helst, där solen går upp och ner och alla dagar är detsamma men alltid annorlunda. Så som livet är. Här och nu.

Gata upp och gata ner. Tröttsamt slita nya skor och skomakarn är inte som hemma. Inte hemma. Och alla stirrar som om jag är en annan. En annorlunda. -Älskar du mig inte för evigt så finns jag där du hittar mig. Här och nu. -Men älskling, ingen älskar varandra för evigt nuförtiden, allt är flyktigt som en stund att klämma in i mellan. Det som är beständigt är våra kroppar mot varandra, det är natur. Natur i rytm och dit vi alla strävar. -Men jag vill inte sträva dit, jag vill vara annorlunda, jag vill inte finnas till om allt är gammalt som det alltid varit. Du bara ljuger jag vet var dina händer varit, jag vet att det inte finns något som är gjort för att passa i hålet där klyschor av morgondagg satt och blanka kroppar vittnar bara om en annan nivå på det hela. Det var en som dog här. Förra veckan.