belson

Därefter hem till Fadi, drack te och blev bjudna på middag. Prata politik och kollade på nyheterna. 

Kom hem vid elvatiden till hostelet. Bella skypa och då stängde regeringen av internet. Inga telefonnät fungerade heller. 

Nästa morgon låg en konstig stämning i luften. Efter fredagsbönen skulle demonstrationerna börja. Lina och jag tog beslutet att dra ifrån hostelet så vi inte skulle fastna där då det låg vid den stora mötesplatsen. Vi åkte till pyramiderna i Giza. Vandrade runt och blev trakasserade av både barn och vuxna. Jag hade nån typ av solsting och var sjukt trött. När vi var klara tog vi en taxi tillbaka mot downtown. Vår taxichaufför Adel provade flera olika vägar men kom inte in i downtown. Demonstranterna gick i tåg över broarna, polisen hade spärrat av all biltrafik och tårgasen sved i ögonen. Till slut gav Adel upp och slängde bak lite foton på sin familj. Han bjöd in oss till sitt hem och sa att vi skulle vänta där några timmar tills det värsta var över. Med viss tveksamhet tackade vi ja till detta erbjudande. Vi fick te och middag och satt och följde utvecklingen på nyheterna. Det lugnade inte ner sig och vi kunde inte ta oss tillbaka till downtown ikväll så vi fick spendera natten hos Adel och hans två döttrar och fru. Dom var så snälla och vänliga mot oss, proppade i oss massa mat och vi sov som små paschor i döttrarnas sängar medan skriken från demonstranterna hördes hela natten. 

Nästa morgon fick vi frukost och sen skjutsade Adel oss tillbaka till vårt hostel. Det var konstig stämning på hotellet. Alla där hade gråtit från tårgasen igår och vissa hade varit ute och demonstrerat eller fotat osv. Killen i receptionen hade suttit där i ett dygn och hade inga svar att ge till alla som ringde hysteriskt till hotellets telefon. Vi var vid gott mod och beslutade oss för att gå bort till demonstranterna på Tahrir och kolla läget. Vi tog med oss en finska som varit ute och demonstrerat hela natten. På torget var det en hätsk men glad stämning. Folk kom fram för att berätta och folk hjälptes åt med att göra vad som behövdes nu när polisen var borta och alla affärer osv stängda. Civila tog hand om städning och fungerade även som trafikpoliser, en känsla av att alla hjälps åt och att det går att förändra låg i luften. 

Efter detta bestämde vi oss för att ta Linas grejer och bege oss till Fadi eftersom det började fyllas på med mer och mer demonstranter i downtown och vi var rädda för att Lina inte skulle kunna ta sig till flygplatsen om vi väntade längre. 

Vi tog en taxi till Fadi och hängde där ett tag. Sedan försökte vi få tag i en taxi till Lina. Det var omöjligt. Utegångsförbudet började och gatorna blev mer och mer folktomma, till slut fanns inga bilar alls ute. Fadi hittade en kille som kunde köra Lina, men när vi en timme senare skulle möta honom hade han ångrat sig. Han sa att millitären spärrat av gatorna, inga bilar är ute, det är omöjligt att få tag i någon som vill köra eftersom det är farligt att vara ute. Från Fadis takterass hörde vi skrik och såg folk som sprang omkring och moskén ropade ut ett meddelande att alla i området skulle hjälpas åt att vakta husen och affärerna eftersom plundrare fanns på gatorna. Lina ringde ambassaden som sa åt oss att absolut inte gå ut och att hon definitivt kommer missa sitt flyg. Det var tråkigt, men vi fixade snabbt en ny biljett till Lina (på samma flyg som Bella!) med hjälp av bästa Tim och höll humöret uppe. 

Under natten hörde vi skrik och skott från vapen. 

Nästa morgon tog vi en taxi till hostelet för att hämta Bellas saker. Duschade och fick sedan tag i en taxi för att åka till flygplatsen. Hittade nån affär som var öppen på vägen, och köpte på oss torrt bröd. 

Kom fram till flygplatsen. Det var kaos per definition. Människor var helt vansinniga. Vi satt oss på våra väskor utanför i solen och då ringde dom från flygbolaget och sa att vårt flyg var försenat till imorgon klockan 12.45. Vi bestämde oss för att stanna på flygplatsen. Vi fick tag i lite mat med nöd och näppe och hittade en fin, lugnt plats i ankomsthallen där vi stannade tills nästa morgon. Vi sov på tre stolar var som vi satt ihop till en säng. Det var ganska skönt faktiskt. Massa folk satt fast på flygplatsen i samma situation som vi, folk gick omkring i mjukiskläder och borstade tänderna, några japaner tvättade håret i handfatet osv. 

Nästa dag begav vi oss till avgångshallen där det rådde kaos precis som igår. Vi trängde oss innanför säkerhetskontrollen till gaterna och sedan började helvetet. Det gick inte att gå, knappt att stå. Det var så mycket folk och så mycket väskor. Vi hittade inte vår incheckningsdisk och ingen personal visste någonting. Tavlan med avgångarna var inte uppdaterad och det stod ingenstans vart vår incheckingdisk var. Folk grät för att de blev mosade i trängseln, flera killar rök ihop i slagsmål och tre kvinnor svimmade. Efter att ha trängts runt i två timmar var vi desperata. Vi visste inte vad vill skulle göra vi hade provat allt. Klockan var 14, det var då vårt plan skulle gå, vi visste inte om det var försenat. Lina satte sig ner och grinade. Vi gjorde ett sista ryck och trängde oss fram till en kö som blivit kort, där det förut vart omöjligt att ta sig fram. Det var vår kö till Prag! Al-hamdullilah.

Vi blev på sjukt gott humör. Sprang till passkontrollen och Bella skällde ut en man som trängde sig. Steg på planet och var helt utmattade men glada. 

Kom fram till Prag tjugo i åtta och flyget till sthlm gick 20. Efter att vi ruschat till transferdisken för att få vår biljett, sa tjejen bakom disken att vi inte hinner. Lina började gråta igen. Dock fick vi fick ett sjukt fint hotell, middag och frukost. Känner oss väldigt nöjda med det. Sov törnrosasömn i varsin dubbelsäng och vaknade som nya människor.

Slut på resan! Nu åker vi hem om en halvtimme. Ses snart!

PUSS