Bussresan Bangkok ? Siem Reap är lång, varm och jobbig. Jag blir irriterad för att jag vet att dom drar ut på det med flit för att man ska välja det guesthouse som dom tar en till. Människorna på bussen är konstiga, japaner och koreaner och en kille från Hawai ? vi kommer överens bäst. Väl inne i Kambodja efter en ändlös bordercrossing ska vi byta buss. Vi byter ungefär 5 gånger, sen har den slutgiltiga bussen fel på luftkonditioneringen så det tar ytterligare en timme att fixa, allt i olidlig hetta. Vägen till Siem Reap är ett skämt, vi kör ungefär 30 km/h på en väg som är en enda lång räcka av gropar. Efter 17 timmar är vi framme i Siem Reap och väljer det guesthouse som dom kör oss till.

Siem Reap

Delar rum med Adam från Hawai och klockan halv fem på morgonen efter 4 timmars sömn åker vi till templen i Ankor Wat för att titta på soluppgången. Det är värt det såklart, resten av dagen besöker vi fyra andra tempel, det är väldigt kulturellt, vackert och fridfullt område MEN nu till dagens viktigaste händelse? jag åt myror till frukos! Efter att ha ätit halva mackan ser jag att det är ungefär tio små kryp på brödet, vilket betyder att jag säkerligen redan ätit ett tiotal? MMM GOTT äta myror, eller hur var det? Templen är vackra, men det är fortfarande olidligt varmt, Adam börjar redan gå mig lite på nerverna och japanerna går så långsamt att jag dör. Sen tittar vi på solnedgången från ett berg ? vackert ? och jag äter middag i stan med Yukiko och Adam, och glass.. MMM GOTT. Bra dag.

Battambang

Nästa morgon hämtar buss kl 6, sen åker vi till floden för att därifrån ta båten till Battambang. Båtresan är beräknad att ta 3 ? 8 timmar, vilket beror på hur lättnavigerad floden är, vilket beror på om det är torr eller regnperiod. Just nu är det torrperiod vilket betyder att resan tar 8 timmar, men det är roligt att kolla på alla som bor längs floden på flytande hus och alla barn som badar och vinkar hysteriskt och skriker heeelo, tills man vinkar tillbaka. det är roligt att vinka tillbaka också, bra båttur tycker jag. Delar rum med Adam och AIRCON (lyx) och Martin, en tysk kille vi träffar på båten, han är rolig.

Phnom Pehn

Galen stad. Galna motots, galna cyklar och tuk-tuks. Galna med glada människor som försöker lura en hela tiden ? såklart. Men jag gillar det. Prostitutionen äcklar mig. Det är så sjukt för de sitter helt öppet på barer och så som om dom har en dejt. HALLÅ alla vet ju, jag fattar ingenting, som om dom låtsats att dom är kära.
Första dagen besöker vi killing fields en avrättningsplats under Pol Pots regim. Jag fotar skallarna av 15 ? 20 åriga flickor och känner mig lite illamående. Groparna efter de 96 massgravarna där man grävde upp nästan 10 000 människor växer det gräs i nu, turisterna går tysta runt och tittar. Vi går på nationalmuseet och kollar på miljoner Buddahs från ankor perioden. Resten av dagen går vi runt och flummar, äter lunch, och går på central market. Tuk-tuk hem och resten av kvällen är en smula oklar. Nästa dag lämnar Adam oss på morgonen, Martin och jag äter frukost och latläser till tolv. Sen tuk-tuk till Russian market (inte så mkt att se) tuk-tuk till Riverside och lunch (läser i några timmar) tuk-tuk (jag mycket tuk-tuk åkande) till vad vi trodde var en park men visar sig vara en National stadium. Martin är exhalterad (killar och fotboll?) och vi går runt lite och kollar på en konstig kambodjan som motionerar och springer runtrunt på läktarn. Jag gillar stadiumen (så böjer man väl inte) inte en turist i sikte, och dessutom händer Phonm Pehns utan tvekan roligaste händelse här: Vi sitter på en bänk och dricker vatten och vilar oss, då kommer en kvinna med en våg under armen. Hon pratar ingen engelska såklart men viftar med vågen mot Martin som ser konfunderad ut. Vad vill hon? Att jag ska väga mig? Det är ju vansinne, jag vet hur mycket jag väger, 67 kg, Tar hon betalt? 2000 reil, det är ju vansinne, jag vet hur mycket jag väger 67 kg. Martins ögon är uppspärrande och han tycker det här är helt sjukt. Jag skrattar så tårarna rinner och tjejen med vågen flinar och ser lite bortgjord ut. När den motionerande Kambodjanen kommer och betalar 2000 reil och tjejen sätter ner vågen på marken, han väger sig och går, hoppar Martin upp och ner och tror inte sina ögon att folk betalar för sin vikt, och jag garvar så jag dör. Sen går vi runt i roliga kvarter där alla stirrar och hämtar sin kompisar för att kolla på turisterna, tuk-tuk wrap home, dricker drinkar på kvällen, trötta, end of story. Dag 3 är förmiddag med lite promenad, jag är lite trött och allmänt deprimerad, sen lunch och bok (bra att vi gillar läsa båda två så vi slipper prata med varandra) och buss till Kep. Jag garvar åt Martin när vi hela tiden missförstår varandra för att vår engelska inte är så himla ordrik direkt, särskilt inte när man försöker prata Lacan?

Kep

Kep är en sömnig fiskeby. Jag är också sömnig så det passar bra. Martin och jag hittar naturhyddor en bit upp på berget. 5 dollar natten och jättemysigt med fin ballkong är taget. Elen stängs dock av kl. 24.00, jag är lite rädd när jag går på toa på natten att det ska vara en apa eller orm eller nått där jag sätter fötterna, med det är sådant man får ta när man bor i naturen eller hur. Sen är det också tvåmiljoner insekter, vissa en decimeter stora. Den andra natten blir jag jättesjuk, alla kroppsdelar blir jättetunga och omöjliga att lyfta och så har jag feber och mår illa. Jag sover många timmar.

Kampot/Bokor Nationalpark

Nästa morgon tvingar jag mig genomsvettig i något slags zombietillstånd att packa väskan och leta upp en motojävel för att kunna åka till Kampot och därifrån åka med en tour som avgår kl 8. Jag kommer fram 5 i 8 och hinner precis. Jättetrevliga människor är med på touren, jag mår fortfarande inge vidare, dricker 2 liter vatten och sedan känns det bättre. Vägen upp på berget i Bokor nationalpark är ett skämt (större skämt än vägen mellan Poipet och Siep Reap) vi sitter 6 stycken på ett picupflak och försöker att inte ramla av. Regnskogen är ascool ocg byter skepnad beroende på höjd, överallt ser den ogenomtränglig ut, det ska tydligen finnas tigrar här, guiden skrattar när jag ber honom fixa fram en. Vid toppen kollar vi på gamla byggnader som en gång varit bebodda av kungen och hans folk, men nu är övergivna. Det är spöklik stämning, molnen klättrar på berget som stupar brant och regnskogsbeklädd. Resan ner är värre än upp, sen åker vi båt tillbaka till Kampot och kollar på solnedgången. Jag äter middag med de andra på guesthouset, fortfarande mår jag illa som fan.

Shanoukville

Vaknar och mår sämre, hade tänkt stanna i Kampot till lunch men går ner och försöker få första bästa transport till Sihanoukville. Jag köper en bok, går längs floden och äter flingor. Taxin ska kosta tre dollar men förutsatt att vi väntar på en till person att pressa ner i framsätet. Jag är otrevlig och sjuk och efter 5 minuter ger jag med mig och betalar för två platser (3 dollar här är en natt på hotell, två måltider, ja ni fattar, det här med perspektiv, så 6 dollar för en tvåtimmars taxifärd är en del). Väl framme låter jag mig slussas runt lite av en motokille som visar sig vara snäll och skjutsar runt mig till jag hittat ett hotell som verkar bra. Jag vill bara bo fint och bli frisk och duscha och sova och dricka vatten. Jag spenderar en och en halv dag med att i stort sett läsa på stranden. Läser High Soceity (som jag tror jag läst förut kommer jag på när jag läst klart) och The Beach (skulle kunna skriva en hel recention). Dricker cocounout-shake och mår illa. Går och småjoggar på stranden på morgonen, skönt att röra sig, men jag mår väldigt illa sen (ska sluta tjata om hur dåligt jag mår nu). Jag ägnar kvällarna åt att sitta på rooftopterassen och skriva. Dag tre i Sihanoukville börjar med en frukost som jag nästan är sugen på, sen ligger jagpå stranden ett tag men är för rastlös för att kunna läsa och för att ens ligga still så jag gör en liten utflykt. Först till Downtiwn för att leta en billig bussbiljett sen till det andra backpacker området för att leta wireless internet - jag hittar inget av dem och är trött och matt och åker tillbaka på dåligt humör. Lägger mig på stranden ett tag till men det spralllar i benen så jag ger upp och går och äter middag - hamburgare och pomfrites och glass - tror jag är frisk nu. I morgon åker jag till Saigon/Ho Chi Minh city är planen. Trött på Kambodja redo för Viet Nam.