Mitt hår ramlar av. Jag äter B-vitamin men det verkar inte hjälpa.
Jag har varit på poesiuppläsning. Det var jätteroligt. Alla var drack arrack, var fulla och skrek. Och det var en gubbe som var så söt när han läste. Jag fattade ingenting av vad det handlade om men det gör inget.
Sen uppträdde ett gäng syrianska hiphopare, det var mkt intressant och väldigt gangsta.
Och så en liten text baserad på en sann historia.
En man i ett äktenskap blir kär i en kvinna han träffat i jobbet. Det har inte hänt något fysiskt mellan kvinnan och honom men han känner så sig pass psykiskt skyldig att han berättar för sin fru att han är kär i en annan. Hon tar det bra, och de bestämmer sig för att fortsätta vara tillsammans. Det går en tid. Kanske är det lite sämre än vanligt i deras förhållande, kanske inte. Mannen har det mycket jobbigt för att hans far dog för en tid sedan och han tycker inte att hans fru ställer upp och lyssnar och stöttar tillräckligt. Den andra kvinnan hade lyssnat på honom och varit mycket stöttade. Hon ville dock inte agera ut deras kärlek eftersom han var gift osv. Nu har det gått en tid då hon hör av sig igen. Mannen skriver ett mejl till henne att han inte ville ha någon kontakt. Då skickar kvinnan ett mejl till hans fru. Vad som står i detta mejl vet vi inte men frun blir mycket upprörd. Mannen flyttar till ett hotell för att hon ska få tid att tänka lite. När han kommer tillbaka är hon borta med alla sina saker. Hon har åkt till Syrien och sin familj. Mannen är förtvivlad och bestämmer sig för att åka efter henne. När han kommer till Syiren säger hon först att de nog kan lösa det och försöka igen, men sen ändrar hon sig och säger att hon vill ha skiljsmässa och aldrig mer se honom. Hon är mycket arg och förvirrad. Mannen är förkrossad, han säger till sin fru att han vill ha barn med henne och visar henne de brev han skrivit till deras framtida barn.
Och jag har just sett "scener från ett åktenskap" av Bergman.
Fyfan.
Så är livet.
Och det får mig att gråta.
Varför blev jag en sån idealist?
När vi ändå är på ämnet (vilket ämne tänker ni) så har jag samtalat med en kille som tycker att frihet är det viktigast av allt överhuvudtaget i världsalltet. Det är sorgligt hur vi (vilka vi tänker ni) stänger in oss själva när vi egentligen skulle kunna leva exakt det liv vi leva. Man borde lyssna mindre till din praktiska hjärnhalva och bara lämna saker som gör en olycklig. Annars ångrar man sig senare, och då blir man bitter, och bitter vill man inte vara.
Men total frihet borde teoretiskt sätt vara att vara helt isolerad från samhälle, familj, och alla relationer överhuvudtaget i världsalltet.
Och det går ju inte.
Här är en liten dialog från mina karaktärer Omnes och Menos:
”Jag vill inte vara här, jag vill vara fri, och jag vill leva i den friheten med hela min kropp, förstår du?”
”Du vill vara fri …”
”Ja.”
”Du vill leva i den friheten med hela din kropp …”
”Ja.” Hon är tyst. Han fortsätter:
”De flesta lever ändå i en lögn, det är därför det har blivit såhär Menos, vi måste börja om … börja om som nya och förändrade.”
Här är en bild som illustrerar vad som händer i relationen:
Här lite träd och en moské
Här är min innergård som har en skrothög på sig
Min arbetsplats (med heatern som kommer ge mig cancer)
lite syrianskt vin
och lite rövare i poolen...
ni är fina som ni är!
PUSS!
